Rugbycoachen

Är inget större Metallicafan men gillar skarpt dokumentären om deras comeback, Some kind of monster.

New York Times beskriver filmen som ”underhållande, rörande och historiskt betydelsefull”. ”Metallica: Some Kind of Monster” är en mycket intim skildring av ett av tidernas största rockband. Filmen tar dig med in i studion och i bandmedlemmarnas medvetande, när bandet spelar in sitt Grammybelönade album St. Anger. Vi följer bandets kamp genom samarbetssvårigheter, missbruk, en bandmedlems avhopp, faderskap, kaos på hemmaplan och en hotande splittring under den mest turbulenta perioden i bandets 20-åriga historia.

Själv gillar jag filmen skarpt. Man får följa bandet genom terapisessioner och drogbehandling. Det här är verkligen ett band i upplösning. Det ordnade sig till slut, vilket alla fans jublar över. Intressant att se var att de här tuffa rockkillarna pratade känslor, kränkningar och psykiskt mående i 2 år innan innan de fick ur sig plattan. Det roligaste är när Lars Ulrich till slut fick nog av terapin och allt känslosnack:

” Jag är trött på alla regler och förbud. Jag hatar att behöva fråga om lov. Jag är trött på att ta hänsyn till andra, …….We are a fucking rockband!!!”